Att känna för mycket…

Har så långt tillbaka jag kan minnas alltid känt och uppfattat olika situationer på djupet. Jag har ofta kunnat läsa av andra personers känslotillstånd väldigt tydligt. Är de glada eller arga idag? Behöver jag hålla mig undan för att undvika konflikter eller obehag? Jag har kunnat känna av stämningen i en grupp av människor, i ett helt rum och till och med i hus och hos djur. Trots denna starka förmåga att uppfatta känslor runt omkring mig, så uppfattades jag nog ofta som känslomässigt avstängd. Jag visade sällan eller nästan aldrig några känslor utåt. Inte ens när jag var arg eller upprörd, och inte ens när jag faktiskt var glad. Jag var knappt medveten om att jag hade känslor överhuvudtaget.

Hon hjälpte mig med övningar att ta ner känslan i kroppen och försiktigt öppna upp hjärtat. Jag var helt avstängd. Tänkte ut allt istället för att känna.

Vilken specifik händelse som inträffade när jag var en liten flicka och som fått mig att stänga av känslomässigt vet jag fortfarande inte med säkerhet, och det kan mycket väl vara en kombination av flera olika händelser som tillsammans bidragit till detta. När jag går tillbaka och försöker sätta mig in i den känslan, kommer jag ihåg flera situationer där jag kände mig både utsatt och helt övergiven. Ja, jag har stora, djupa sår av övergivenhet inom mig. Idag är jag dock mer medveten om dessa sår och kan känna igen dem tydligt när de dyker upp. Dessa upplevelser har utan tvekan haft en stark påverkan på hur jag har hanterat och utvecklat mina relationer genom åren.

Vid mitt allra första terapitillfälle ställde terapeuten flera gånger samma fråga: ”Var känns det här någonstans?” och ”Var exakt känner du det här?” Jag svarade då att det kändes i pannan. Det var just i huvudet och särskilt i pannan som jag upplevde att allting hade blivit överväldigande och alldeles för mycket att hantera. Jag hade helt stängt av hjärtat och istället försökt tänka ut allt rationellt och logiskt. Jag befann mig enbart i huvudet och kunde inte nå mina känslor. Terapeuten sa till slut att jag var helt avstängd känslomässigt och frågade: ”Vad har du egentligen varit med om?” Vid den tiden hade jag dessutom konstant ont i huvudet, vilket gjorde allt ännu tyngre att bära.

Hon hjälpte mig steg för steg med olika övningar för att sakta men säkert få ner den starka känslan som satt fast i kroppen och försiktigt börja öppna upp mitt hjärta på ett nytt sätt. Det var en mycket spännande och lärorik upplevelse, och det tog verkligen lång tid innan jag till slut hade lyckats öppna mig så pass mycket att jag själv kunde börja känna mina känslor på ett helt annat och djupare sätt än tidigare. Efter den här tiden, om något hände som potentiellt skulle kunna trigga en känsla inom mig, märkte jag tydligt – alltså verkligen kände rent fysiskt – hur mitt hjärta snabbt stängde sig igen. Det var som om tunga skjutdörrar slogs igen, ungefär som hissdörrar som stängs snabbt och ljudligt, och plötsligt var jag stängd och avstängd igen. Jag fick arbeta mycket med att öppna upp mig på nytt och samtidigt lära mig att verkligen hitta och känna igen nyanserna av känslan som fanns i mitt hjärta. Jag behövde träna mig på att känna igen känslan, förstå den bättre och göra den större för att kunna bearbeta den fullt ut.

Min pojkvän är verkligen förvånad idag över att jag har så många olika nyanser av känslor inom mig, och att jag är så skicklig på att både identifiera dem tydligt och uttrycka dem på ett ärligt sätt. Det är fascinerande för honom eftersom han inte var med från början av min resa och har sett hur mycket jag har utvecklats känslomässigt under tiden. Wow, det känns stort att kunna dela det med honom nu när han kan se min förändring så tydligt.

Den negativa sidan av detta är att jag väldigt lätt, faktiskt extremt lätt, påverkas av miljön runt omkring mig. Jag har lärt mig att ”rensa” energier när jag har varit på platser som påverkat mig negativt, och jag har till och med gått en kurs i hur man bevarar sin egen energi och stänger av runt sin kropp så att energier från omgivningen inte ska påverka mig. Trots detta är jag fortfarande ganska dålig på det. Man skulle kunna säga att det finns en stor förbättringspotential där. Idag möter jag inte så många situationer där jag tvingas vistas i miljöer som påverkar mig negativt, utan jag fungerar ganska bra utan att behöva aktivt stänga ute negativ energi. Jag har automatiskt märkt att jag tittar alltmer sällan på nyheterna och faktiskt har TV:n avstängd för att kunna landa och komma tillbaka till mig själv, istället för att ständigt befinna mig i en värld fylld av yttre uttryck och påverkan.

Det kanske låter lite tråkigt och enkelt, men själv mår jag faktiskt bättre än någonsin tidigare i mitt liv. När jag känner mig stressad eller uppe i varv brukar jag tända ett ljus och sätta mig ner för att meditera en stund. Det är verkligen underbart, för det hjälper mig att komma ner i vibration och en väldigt behaglig, lugn och harmonisk känsla sprider sig sakta men säkert genom hela kroppen.

Jag känner mig som en del av något större.

Jag är inte ensam, jag är älskad, jag är hållen.